Artikel hämtat från GP-15 maj. Världens Gång, av Carin Hjulström

Tänkte att det var lite roligt att läsa denna artikel hemma i Sverige och dela med mig av den. 

Ta en tur till Paris och träffa Madame Unique. 

Det finns en port i tegelmuren på Rue Médéric i Paris. Om man går in där öppnar sig en trevlig innergård med smidda vita trädgårdsmöbler och en porlande liten fontän. Tar man sedan stentrappan upp till höger kommer man in i det som är Svenska kyrkan. Dit är alla svenskar välkomna. Och där händer de märkligaste saker. Vi var drygt femtio stycken som ramlade in där i den varma blomstrande Paris-våren förra helgen. Det skulle bli stor konsert med tre ditresta körer. Vår värdinna var den svenska organist som bott i staden i närmare trettio år. Nämner man orden kyrka, organist och kvinna i sextioårsåldern så har förmodligen de allra
flesta bilden klar. Så också vi – gospelkören och jag.

Foto:Jimmy Nilsson

Men se, ibland är saker inte som man tror. Vi kan kalla henne Madame Unique. Hon mötte oss på innergården med en cigarill i handen, förklarade att vi måste vara tysta eftersom det pågick ett dop, att repetitionen därmed skulle bli försenad och att vi inte fick sjunga för starkt vare sig på repetition eller konsert för det fungerade inte alls i kyrkorummet och förresten skulle församlingsmedlemmarna bara hålla för öronen. När vi sedan fick komma in i den lilla kyrkan ställde hon sig i mittgången och förklarade krasst: 

Det är väl roligt med konsert, men i den här värmen lär det inte komma en käft. Vi började ändå öva och tyckte själva att det lät riktigt fint. För starkt! De obetonade vokalerna sticker ut! proklamerade Madamen och passade på att inflika att gospel var en genre hon aldrig hade tyckt om. Medan vi repeterade smög damen ifråga runt och flyttade eller gömde de väskor som körmedlemmarna lagt långt bak i kyrkbänkarna. Detta var, fick vi veta senare, i uppfostringssyfte så att vi skulle förstå riskerna med att befinna sig i en stor stad som Paris. När vi bad att få förlänga övningen en kvart eftersom vi blivit försenade av dopet kontrade hon torrt: Låt gå, min kväll är ändå förstörd. Nåväl, vi gav inte upp hoppet om att vinna Madame Uniques förtroende, och efter repetitionen försökte vi småprata medan hon bolmade på ännu en cigarill. Artigt ställde vi diverse frågor om kyrkans

verksamhet och hennes egen roll som organist. Dop är värst att spela på. Folk vill ändå bara därifrån. Så jag spelar så fort jag kan så man får det överstökat. Inga förspel och sånt. Det enda Madamen tyckte om att spela på var begravningar. 

Det är egentligen bara då folk verkligen lyssnar och vill bli berörda. Uppsluppna av Paris magi och den sköna känslan av att vara femtio sångare på en vacker innergård stämde kören upp i en spontan version av En vänlig grönskas rika dräkt. Och kanske, tänkte vi, fick vi väl nu ändå pluspoäng hos vår svårflirtade värdinna. Madamen ställde sig på fontänen, böjde sig fram lite krokigt så att den silvergrå pagen hängde fram över ansiktet, viftade med en cigg och sa:
När det kommer gästande körer och skolklasser ska de alltid sjunga den här. Det här är den absolut värsta psalm jag vet. Nu började det mumlas i stämmorna. Vad var det här för kvinna? När vi sedan kom att prata om att vi skulle till Montmartre och titta på Sacre Coeur följde hon upp med ett: Montmartre, fy fan. Håll i väskorna! Där är så jävla mycket ficktjuvar. 

Foto:Jimmy Nilsson

Jag sov oroligt den natten på vårt enkla hotell, av värmen, vinet, intrycken, tankarna på konserten och på vår udda Madame. Men nu är ju livet så underbart att saker och ting kan förändras. Och när vi dagen efter hade hållit vår konsert för en nästan full kyrka, trots solsken och värme, kom Madame fram och medgav motvilligt att det faktiskt lät fantastiskt, att vår solist strängt taget var bättre än såna där som sjunger på radio och att körledaren var en jävla snitsare!

Det finns ett speciellt kraftfält runt människor som så tydligt utstrålar att de inte vill bli vunna. Plötsligt blir det oerhört viktigt att försöka gå igenom det där skalet och nå fram. När det väl händer, då uppstår ett slags … lycka! Mais oui, hon gillade det!

Och lite lustigt är det ju, att den person vi minns bäst från vår tripp till Paris, det är just Madamen med sina cigariller och sina svordomar. Varför inte prova? Ta en tur till Paris och njut av våren, Svenska kyrkan och Madame Unique. Men stäm för guds skull upp rätt psalm. Och ska det samordnas med en högtid, kom ihåg att den gamla damen föredrar begravningar.

Trevlig resa!

 

Kristina

3 augusti 2011 15:10

Helt fantastiskt! :-D
Och så träffsäkert, jag känner ju denna madame...
Kram från fd kollega

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vänner därute, jag är ledsen. Men jag kommer nu att återgå till min gamla blogg utan reklam men med ny adress   http://jimmysaventyr.blogspot.com/ ...

Äntligen har jag fått möjlighet att baka tjockbulla i en vedeldad bakugn.   Tjockbullar - tjockbulla, är en slags bakverk som bakas med sirap, potatis, anis och fänkål.  Den kan till form liknas vid en tjock pannkaka. Den är vanligare i Dalarna ä...

Hej vänner! Det var ett tag sen jag skrev här på bloggen. Senast var min härliga resa till Barcelona. Men det har hänt mycket den senaste tiden.   Så här kommer en liten uppdatering   Bredband Skaffa aldrig bredband hos levrantören Bahnho...

Om du  någon gång har funderat på att resa ut i Europa, kan jag tipsa om Barcelona. Med 3 timmars flyg tar du dig till en av europas hetaste städer just nu. I barcelona ligger nästan allt inom gång avstånd. Du kan shoppa, besöka museum under dagen fö...

I helgen har jag haft besök av farmor från Göteborg tillsammans med släktingar från Västergötland. Farmor sa att det var över 50 år sen hon passerade Dalarna så nu var det dags att visa upp Dalarna under några dagar.   Måste bara säga att Farmor ...